Vi med funktionsnedsättning är ofta förbisedda i media. Vi är underrepresenterade i talangshower, i tidningar och i politik, vilket leder till bristande medvetenhet och förståelse kring funktionsnedsatta i samhället.
Att synas med en funktionsnedsättning i medierna kan vara både positivt och negativt för oss funktionshindrade – låt oss se hur och varför i den här artikeln

Det positiva – medvetenhet och utbildning

När funktionsnedsättning är realistiskt avbildad i media är det bara positivt. Många människor som lever vanliga liv har aldrig stött på eller kommit i kontakt med någon som har en funktionsnedsättning, att vara rädd för att göra fel eller säga fel sak leder ofta till att man undviker situationen eller ignorerar den funktionsnedsatta. När tv-serier, filmer och nyheter visar funktionsnedsatta personer och dokumenterar deras liv på ett ärligt och pedagogiskt sätt, kan det ofta bidra till att öka medvetenheten och förståelsen hos de människor som annars skulle vara rädda för funktionsnedsatta. Därigenom skapas mer tillgängliga och inkluderande samhällen och offentliga platser längs vägen, där vänlighet och empati är vägen framåt.

Det negativa – bilden som superhjältar eller bidragstagare

Jag bodde i London under tiden för olympiska och paralympiska spelen 2012. Jag är rullstolsanvändare, och taxi- och bussförare frågade regelbundet mig om jag var en paralympier och bad om min autograf. Även om detta var smickrande och roligt på många sätt, fick det mig också att tänka. Att fråga mig om jag är en paralympier bara för att jag sitter i en rullstol är lika dumt som att fråga tjejen som springer i löparspåret om hon är olympier, bara för att hon ser ut att springa snabbt.
De paralympiska spelen i London 2012 var ett av de första spelen som representerade funktionsnedsatta i vanliga medier, och det var då många fick sin första förståelse och medvetenhet kring funktionsnedsättningar. Den ökade representationen av funktionsnedsatta i media var något väldigt bra men ledde även till konstiga uppfattningar och negativa inslag om handikapp.

Plötsligt trodde många icke-funktionsnedsatta att alla funktionsnedsatta kunde bli paralympier, som igen är så löjligt som att jag antar att alla icke-funktionsnedsatta kan springa fort och vara lika framgångsrika som Mo Farah (dubbla olympiska guld 2012 och 2016 på 10000m/5000m). Denna uppfattning drevs av några ganska otäcka tidningsartiklar som föreslog att funktionsnedsatta personer som inte var ”inspirerande superhumans som vann guldmedaljer” istället var lata individer som föredrar att leva utav samhället hellre än att försöka nå sin potential. Även om representationen av funktionsnedsatta i media är enormt bra och viktigt måste den vara representativ. Människor med funktionsnedsättning är inte mer benägna att bli paralympier än icke-funktionsnedsatta att bli olympier. De två titlarna kräver samma mängd ansträngning, träning, talang och slit. Bara för att en funktionsnedsatt person har ett kontorsjobb eller inte kan arbeta på grund av sitt tillstånd, gör det inte dem till någon som utnyttjar samhället. Funktionsnedsatta har rätt till en ärlig representation i media som inte beskriver oss som övermänsklig eller lata men som vanliga, vardagliga människor som bara vill fortsätta sina liv. För det är det vi är!

Media bör inte främja eller uppmuntra till medlidande när man visar funktionsnedsatta det borde istället framkalla empati, förståelse, utbildning och medvetenhet. Att i media visa en autentisk, ärlig och uppriktigt skildrad förmåga hos funktionsnedsatta kan möjliggöra ett liv med mindre diskriminering, otillgänglighet och bristande möjligheter för dem. Och det är en värld vi alla borde arbeta för och hoppas på.