När jag som 15-åring bröt nacken i en dykolycka kunde jag inte föreställa mig ett liv i rullstol. Min bild av en person som använde rullstol var en pensionär som satt med en rutig filt över knäet, rökte cigg, knuffades omkring i rullstolen och var allmänt bitter över livet. Jag hade matats med en stigmatiserad bild som visade att rullstol var lika med svag och sjuk. Rullstolen är som de sjukas ändhållplats, att hamna i rullstol är lika med att ge upp sin värdighet och integritet.

När jag väl kom upp i min första rullstol, insåg jag att rullstolen gav mig rörelsefrihet. Rullstolen var en fundamental förutsättning för att jag ens skulle kunna ta mig fram i livet. Jag kunde förflytta mig själv, dit jag ville. Rullstolen gjorde det möjligt för mig att återerövra livet. Jag insåg att mina hjälpmedel förstärker mig, de försvagar inte mig.

Vilka märken som rullstolsanvändare kan få förskrivna, är ett kapitel för sig, det handlar om vart i landet användaren bor.

Jag har ynnesten att ha fått en Küschall KSL förskriven och har använt Küschall i över femton år. Küschall-rullstolen är anpassad så att jag, med min längd på 1,85 cm och höga ryggmärgsskada, får bättre balans och skönare sittställning - tack vare den djupa sittvinkeln/stukningen.

Jag använder e-motion M25-hjul, ett drivaggregat från Alber, som ger mig extra kraft när jag rullar. E-motion gör att jag, med min nedsatta hand- och armfunktion, kan rulla mer självständigt.

I mitt tidigare inlägg skrev jag om hur 25 år av rullande har slitit på axlarna, desto viktigare är det att använda hjälpmedel som förebygger vidare slitage.

Det finns något slags prestige och inbillad stolthet hos personer med funktionsnedsättningar i vilka hjälpmedel som hen använder - hen ska inte använda hjälpmedel som ger för mycket hjälp för då anses hen vara lat och oduglig, hen måste visa kämparanda och visa sig duktig - trots alla de utmaningar som redan kommer med att leva med en funktionsnedsättning. Det är en destruktiv prestige och stolthet som snarare stjälper mer än hjälper.

Med rätt förutsättningar, i form av hjälpmedel och tillgänglighet, skapas möjligheter så att jag och mina medmänniskor kan leva fullvärdiga och meningsfulla liv.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men vi måste försöka släppa på prestigen, och den inbillade stoltheten, om vi ska vara hållbara. Fokusera istället på att förebygga slitage och vara hållbar och leva ett liv med god livskvalitet.

Normen, som kräver och utgår ifrån funktionell normalitet, borde istället utgå ifrån varje människas rätt till värdighet och frihet, utifrån sina förutsättningar.

Jag intervjuade nyligen designern Louise Linderoth i Soluret Podcast. Hon är skaparen bakom klädmärket Lou Dehrot som fokuserar på mode för sittande kroppar.

När Louise var tio år drabbades hon av en inflammation i ryggmärgen som ledde till nedsatt funktion i benen. Hon gick med hjälp av kryckor under tolv år - för att in i det sista undvika rullstolen - innan Louise insåg att det var ohållbart att fortsätta med kryckorna.

När hon väl hade bestämt sig för att använda rullstolen, och rullade ut i natten för att ingen skulle se henne, var det som att alla sinnen öppnade upp sig och hon kunde ta in världen.

Fotnot:
Du som har möjligheten, ta chansen att delta på vår gemensamma aktivitet Hitta Drivet för att lära mer (i april och maj)